Pressklipp och recensioner

Här kan du läsa vad pressen har skrivit om våra böcker:

Tomas Klas Ekström: Varv
Ekström äger en imponerande förmåga att skriva verkligheten på ett vemodigt, skört men senigt sätt. En mild underton av filosofiska funderingar i en naken vardag som längtar efter att bli hörd i beskrivningar, gärna subtilt och okonstlat.Tidningen Kulturen
I Ekströms texter upplever man emellanåt en känsla av isolering där förnimmelsen av rädsla finns. Tiden och naturen med sitt innehåll av liv dominerar hos poeten. Där finns en känsla i hans dikter av något lätt svävande i förhållande till tiden, ljuset och mörkret. Kim Larssons bilder stämmer bra in i Tomas Klas Ekströms texter där det finns en stämning i det svaga ljuset och en tystnad som känns. Det är känsliga beskrivningar av tid och väder, natur, stadsbeskrivningar och miljöer i hans dikter tillsammans med Kim Larssons illustrationer. – Populär Poesi

Mia-Maria Lindberg: Pluto och stjärnorna
I boken får vi läsa om hur Linn kämpar för att vara som alla andra, höra som alla andra. Boken lyfter hur okunskap kan ställa till det och att det är viktigt att acceptera sig själv och våga vara den man är.Unga Hörselskadade

Stefan Bergmark: Rapporter från den här sidan planeten
Han prövar sina tankar, testar sina gränser och väger sina ord. Det är rebelliskt snarare än revolutionärt. Det blir aldrig fanatiskt, aldrig cyniskt och heller aldrig uppgivet. – Borås Tidning
…ingen går riktigt säker från Bergmarks kritik. Den svarta ironin i boken drabbar de flesta, vilket gör textsamlingen betydligt mer intressant än en långrandig predikan till de redan konverterade. – Malmö Fria Tidning


Jonas Bengt Svensson: Tjuv -96

Jonas Bengt Svensson har gått ner i källaren, eller sagt sig göra det, och kommit upp med en imitation av språket, i en konstgjord hjärna. Det hade jag sånär inte märkt, för han leder varje ord vid handen så bra. – Skånes Fria

Tomas Klas Ekström: Berättelsen om Giraldos – Skandinaviens djärvaste lindansare
Det här skulle nöjesdoktorn Myggan ha gillat! Tomas Klas Ekström i Hörby bevisar genom sitt författarskap att en välgjord bok om relativt okända skådeartister plötsligt kan bli högintressant när man börjar läsa. Det var trots allt 90 år sedan huvudpersonerna började sin karriär. På 140 sidor får vi möta bröderna Rosvall. Ett underhållande möte. (…) En mängd detaljer bygger boken ”Berättelsen om Giraldos – Skandinaviens djärvaste lindansare” och gör den till en viktig del svensk nöjeshistoria. – Cirkulära Notiser, Svenska Cirkusakademins tidskrift
Boken är en fortsättning och en fördjupning av filmen Män utan nerver, som kom 2015 och gjordes av Albert Herranz; Tomas Klas Ekström har samlat in mera material och gjort fördjupade intervjuer, till detta kommer ett rikt bildmaterial, som ger inte bara ett stycke nöjeshistoria, utan även berättar på ett illustrativt sätt om Hörby, några stunder bakåt. Men det stora är de orden, som redan finns i rubriken, Rosvallapågarna levde sin dröm, bortom det vardagliga bondförståndet, det senare både aningen färglöst och genomskinligt.
– Tidningen Kulturen
Det är en ”nimm” liten bok Ekström skrivit, välformulerad, ibland nästan poetisk, och rikt illustrerad från brödernas famösa kista med fotografier, klipp, attiraljer… – PiratenPosten

Mia-Maria Lindberg: Dylan Grönöga och jag
Dylan Grönöga och jag är en mycket njutbar, informativ och viktig bok för alla som vill veta mer om hur hörselskadade ungdomar har det och kan vara en rejäl självkänslohöjare för ungdomarna själva till att hjälpa dem finna sina sammanhang. Betyg 4 av 5.BTJ-häftet
Mia-Maria beskriver Dans utanförskap och hans kamp att försöka ”höra” och hänga med med precision. Betydelsen av att få verka och leva i en teckenspråksmiljö är bokens stora sensmoral och är invävd i berättelsen på ett pedagogiskt sätt utan att det skrivs läsaren på näsan. Invävt finns också små vetenskapliga aspekter på våra sinnen som kan fångas upp och diskuteras i klassrummet. – Dövas Tidning
Det är superviktigt med böcker som denna där teckenspråket står i centrum och som lyfter viktiga frågor kring audism och hur unga med hörselskada bemöts. Ett stort plus i kanten är de avslutande sidorna som innehåller diskussionsfrågor och information om teckenspråk. Rabalder

Johan Christiansson: SoL 1:1
Skildringen av Karls beroende hugger ovanligt hårt. Den känns ofta obehagligt verklighetstrogen, men är ändå befriande absurd. Karls konstanta längtan efter alkohol och annan stimulantia genomsyrar till sist hans tillvaro till den grad att hans tankar mer och mer tas över av osammanhängande hallucinationer, men samtidigt förväntas han fungera någorlunda bra på en arbetsplats. – Opulens
Romanen har stora förtjänster, den har utsökta miljöskildringar med en skarp detaljrikedom och framför allt visar den på det sociala arbetets sammansatta vardag, den är utmärkt läsning för dem, som arbetar inom fältet och framför allt för alla dem, som ska utbilda sig för att arbeta där. Det finns en stark närvaro i berättandet, det är storslaget! – Tidningen Kulturen
Det är ju ingen angenäm verklighet som skildras, snarare är det motsatsen, det vill säga verklighetens värsta baksidor under ett ständigt pågående och oupphörligt mera urartande soptunnegrävande i en avgrunds bottenlöshet /–/ Hur oangenäm läsningen än kan vara så ger den åtminstone en insikt i en del av verkligheten som de flesta av naturliga skäl inte vill veta något av och därför går miste om.Fritänkaren

Tove Folkesson, Freke Räihä och Tomas Klas Ekström: Det enda som är gratis i Malmö är utsikten ut ur Malmö;
Tonfallet är både brutalt och elegiskt, där dikterna ger ett spontant intryck, som vore de skrivna i affekt – rakt på sak och en smula uppkäftigt. Det är en lämplig metod för att skildra en stads atmosfär, för sådan är den ju också, en förvaltare av en charm av det mest diskreta slaget. Det vi också får är ett alternativ till schablonbilden av Malmö som ett problembarn, en obstinat tonåring som bara bråkar med sin förälder (som vi kan ge namnet ”Sverige”), trots ständiga förmaningar. Men de trivsamma kaféerna och promenadstråken hotas av ideliga påminnelser om allt som förorenar: skräpet, slagget, isande tystnader … Utsikten får vi gratis, ja, men ingen väg ut ur Malmö: den kostar. För de jag som bor i dikten återstår bara en längtan bort, men det är en längtan som inte tar dem någonstans. De blir kvar med sin förtvivlan och sitt gagnlösa sug efter något annat, något bättre. Dikterna lyckas förmedla den här instängdheten på ett bra sätt: det är en upplevelse lika medfödd och hejdlös som impulsen att skicka blod ut och in ur hjärtat. Vi har hjärtat, vare sig vi vill eller inte, och likadant är det med vår relation till staden, som vi hatälskar utan att dess tålamod med oss någonsin verkar mattas. – Ordkonst

Greger Larsson: Himmelsblått – en tidsresa i Malmö
Greger Larsson minns med skärpa, han beskriver skeenden och företeelser, som går att känna igen och som är tillämpbara i ett större sammanhang. Det hittas på saker och ting, som inte alltid är inom lagens råmärken, de företer sig oskyldiga i dagens värld. Över berättelsen finns stänk av vemod, när det gäller skolan räcker inte det, det är tragik. På Greger Larssons tid i skolan var det inte tal om särskilda behov hos enstaka elever, eller diagnoser, med fantasifulla bokstavsbeteckningar, det gällde istället korrigeringar och repressiva inslag, som byggde på våld och ondska, inte förståelse, inte ens försök till förståelse. Det är en plågsam, men uppriktig läsning. Tidningen Kulturen
Himmelsblått är något så ovanligt som en icke-litterär berättelse som ofta ekar av muntlig framställning och tar ner Malmöperspektiven på jorden. Det är en befriande, uppriktig och ärlig text som drabbar i all sin enkelhet. Men enkelhet är inte synonymt med banalitet. Rakt tvärtom. När jag läser Larssons skildringar av grundskoleåren i Malmö känner jag inte bara igen mig, jag får doft- och smakförnimmelser som går tillbaka på mina egna barndomsår på Lorensborgs- och Kronborgsskolorna. Nog levde sadismen kvar under dessa år. Larsson skriver också fint ur ett utlandsperspektiv. I hans fall är det Chicago, där han sitter med penna och papper.Nydahls Occident
Efter många år i Chicago har Greger Larsson återvänt till hemstaden. Nu har han kommit till en punkt i livet då minnen bubblar fram, från barndomsåren i Persborg, skoltiden på Sofielundsskolan och Malmö i stort bland original och fotbollshjältar. Det är dags att sortera och ge perspektiv. – Sydsvenskan (julklappstips 2017)

 

Ida Andersen: Intarsia
Intarsia är en berättelse om instängdhet i det egna jaget, om försök att finna sitt liv, sin egen riktning och att till slut nå en slags befrielse. Dikterna är intensiva, bildrika och vackra, boken är som en innerlig monolog där jaget berättar om vilsenheten i livet och i språket. På flera plan handlar den om just att bli människa, att bli kvitt ett förföriskt vackert mönster av inre ängslan och oro för att kunna träda ut i frihet. – BTJ-häftet
Den här samlingen är prövande, sökande och spröd. Processartad som en långsam vandring utan konkret mål, vilket förvisso inte behöver göra någonting alls då målet inte alltid är det väsentliga. /—/ Dock ror Andersen i land det hela fint. ”att aldrig / och alltid veta / samtidigt”, men trots det ändå inte ha glömt hur ett träd känns under handflatan. Precis i den brytpunkten, vid sjukdomens slut och läkningens utbredning landar den här boken. Gott så. – Opulens
Intarsia kan betyda små bitar som förda tillsammans, bildar mönster och utsmyckningar. I Ida Andersens diktsamling möter enkla ord som sammanförda ger bilder av oegennytta och medmänsklighet. — I Intarsia påtalas allvaret i att ”människor/tycker om att/ikläda sig/ord som undflyr/kärnan”.
Som i en klassisk lärodikt ges läsaren av diktsamlingen möjligheter att vara medskapare, genom ”varseblivning/tillhörighet/självrannsakan”. – Harry Martinson i tiden

Sabinha Lagoun: Koreografi
Berättelserna sveper ut läsaren i rymden och bort till fjärran landskap som sagolika resor på flygande mattor. Tidningen Kulturen
Språket är enkelt och rakt på sak, men vackert och målande i all sin enkelhet. Som helhet vittnar ”Koreografi” om att det hos Sabinha Lagoun finns talang och vilja, och inte minst att hon har historier att berätta. – BTJ-häftet
Det gemytliga samtalet mellan ett barn och en vuxen som testar dess läskunskaper förbyts gradvis i något betydligt mer obehagligt som når klimax när gubben hånfullt konstaterar att det står ”White Lady” på Lilladrottningens tröja, men att det ju inte alls passar, för hon är ju inte vit. Här punktmarkeras plötsligt Lilladrottningen i blixtbelysning för sig själv och för läsaren. Hon upphör inför sig själv att vara bara ett barn och blir till en representant för något som i mannens och hans alltför många likars ögon inte hör hemma i den värld hon trodde var hennes. Detta om något är en litterär metamorfos i ordets mest intressanta bemärkelse.  Opulens

Cecilia Persson: När det händer har det redan skett
Cecilia Persson har skapat en kärlekssorgens bibel. Hon är svidande grannlaga i sina uppgörelser som ibland blir till en räcka geniala aforismer – formulerade med utsökt stringens av hög dignitet, i sina förlängningar till en sorgset begråtande efterbörd av absolut sann kärlekssorg, men mest och härligast och absolut häpnadsväckande grandiost som en oerhört skarp vidräkning med alla kärleksrelationers potentiella essenser av förgänglighet och svek.”- Tidningen Kulturen
Det smärtar att läsa Cecilia Perssons diktsamling ”När det händer har det redan skett” men det är väl ingenting mot vad det måste ha smärtat att dikta dessa 22 så personliga uppgörelser med livet, kärleken, samhället, människorna och sig själv också. Som ”Uppgörelsen XIX” börjar: ”Om jag kunde hitta / något som kunde övertyga mig om / att det går att förändra världen…”
– 
Ystads Allehanda
Det finns en helig låga av kontrollerat vredesmod som verkligen får dikterna att brinna med den glöd som gör att man inser att det är en verklig levande poet som nästan som de gamla profeterna ger oss öppna sanningar om livet som kanske inte är så vackra att få vetskap om men som är nödvändiga för att kunna klara av att gå vidare. Det finns också en politisk dimension i Cecilia Persson dikter som ligger nära känslan av arbetarklassens tillkortakommanden i den moderna tiden då förändringar sker men inte alltid till det bättre. Men de bittra erfarenheterna av kärleken, mannen och livet i sin helhet är något av det bästa jag läst på länge när det kommer till poesi.” – Blaskan
Diktboken är rasande både i sitt anspråk och i sin framfart. Det är lika omöjligt att värja sig för verkets blödande hjärtesorg som för dess politiska tilltal. Det är ett diktjag som blivit lämnad, men som inte bär sin sorg i tystnad utan i högljudd ilska. /—/ Det är att slå på stora trumman att påstå att ”När det händer har det redan skett” är ett slags skärseld, men på sätt och vis står dikterna lidande och stampande i väntan på att bli befriade. Det är en uppgörelse mot ett du som sviker, mot ett samhälle som sviker, men det finns också en lättnad i att det finns ett hjärta som ropar och att det finns andetag att ta i det fria, ”känslokapitalismen” och ”känslornas klassamhälle” till trots.” – Opulens

Jonas Bergh: Jag fastar i Love will tear us apart
På rakt språk varvar boken kortare socialrealistiska scener ur barndom och vuxenliv i södra Sverige med dikter som kretsar kring separation och förlust, såväl som längtan efter tillit och trygghet. Hur älskar en de som behandlar en illa?/—/ Den smärta som inte får komma fram tvingas hålla sig inom ramar som inte fungerar, tills det brister in i missbruk och relationshaveri. Det formmässiga navet i omkvädet ”jag fastnar i”, följt av namnet på en låt eller artist, skänker dock hopp: i konsten kan kraft och skönhet vackert utvinnas ur oförlöst sorg. – BTJ-häftet
Nu är Jonte äldre men kanske inte så mycket klokare. Han har två små älskade döttrar och en fru som precis lämnat honom. Tristessen och supandet har slitit sönder förhållandet, men Jonte älskar och vill så ohyggligt gärna ha henne tillbaka. Samtidigt får vi träffa honom både som barn och när förhållandet var nytt och mindre komplicerat. Det är en berättelse som utspelar sig i Malmö, runt Möllan och i Limhamn och i Landskrona, under barndomsåren i Borstahusen. En sorgesång över att allt förflyktigas men också en berättelse om faderskap och om mänskliga möten.Opulens